För mig är något av det mest fundamentala i gestalt insikten att vi alltid har valmöjligheter. Eller mer tillspetsat, att vi måste välja! Det finns bara två måsten i livet; vi måste välja och vi måste dö. (Vet någon vem som först myntade dessa visdomsord?) 

Denna existentiella rot i gestalt tycker jag är central vare sig det handlar om individuella frågor som i terapin eller när det gäller frågor som en organisation eller ett samhälle står inför. Vi vet också att om jag/vi inte väljer att handla är detta också är ett val. Dessutom vet vi att de svåra val vi ställs inför i livet inte handlar om hur vi skall lösa problem utan om hur vi skall hantera olika dilemman. 

Inom politiken, där det handlar om viktiga samhällsfrågor, verkar det vara svårt att tala om dilemman. Rena eller äkta dilemman har ju den obehagliga egenskapen att ju mer jag tillgodoser den ena delen av dilemmat desto mer drabbas den andra. Politiken verkar rygga för denna insikt och politiker har i stället valt att tala om målkonflikter. Det kan vara samma sak men behöver inte vara det. Varje budgetförhandling i regeringskansliet är en kamp om pengar till olika goda ändamål. När ramarna för budgeten är satta kan det innebära att det man vill göra för försvaret ställs mot det man vill göra för infrastrukturen. Då har man en målkonflikt. Men infrastrukturen lider inte mer ju mer pengar som går till försvaret. De två frågorna har ingen annan koppling än via den gemensamma penningpåsen. 

De riktigt svåra frågorna är i stället de som innehåller moraliskt-etiska dilemman och där våra värderingar blir tydliga. Kanske är det därför politiska partier och opinionsbildare inte gillar att dessa dilemman blir tydliggjorda. Då är det lättare att tala om ”målkonflikter” vilket kan göra hanteringen av frågan lite mer ”instrumentell”.

Jag vill påstå att de stora politiska frågorna vi brottas med i Sverige idag 2020 alla har sina rötter i svåra etiskt-moraliska dilemman men att dessa dilemman nästan aldrig lyfts upp och belyses på ett tydligt och ärligt sätt. 

Ett av de bästa exemplen tycker jag finns inom migrationspolitiken.

Jag anser att vårt grunddilemma handlar om: Vårt ansvar för våra egna medborgare och vårt eget samhälle— vs—Vårt ansvar för de människor ute världen som lider av krig, förtryck och fattigdom. 
Så länge detta handlade om hur stor del av BNP vi skulle ge till bistånd kunde vi tala om målkonflikter mellan pengar till vårt välfärdssystem i relation till pengar till Sida. 
Det förändras dramatiskt när 10.000-tals människor vill fly till Sverige undan krig, förtryck och fattigdom. Varje ja eller nej till en asylsökande blir då en hantering av detta etiskt-moraliska dilemma. Varje handling vi gör för att hålla dessa människor borta är ett uttryck för ansvaret för och värnande om oss själva och därmed samtidigt ett avvisande av ansvaret för värnandet om de andra som har det svårt. Naturligtvis gäller också det omvända. De öppna gränserna gentemot dem som har det svårt innebär ett värnande om dem och samtidigt ett minskat värnande om oss själva och vårt samhälle.

Som vid alla resonemang om dilemmahantering bygger detta på några kontextuella antaganden. Om vårt eget samhälle, Sverige, inte blev utsatt för några svårigheter på grund av ett stort inflöde av nya människor i vårt land faller dilemmat. Om välfärden blev bättre, brottsligheten mindre, ekonomin starkare, arbetslösheten lägre och jämlikheten mellan män och kvinnor större genom en ökad invandring så har vi inget dilemma. Men om det motsatta gäller, åtminstone på kort och medellång sikt så har vi ett dilemma. Min uppfattning är att det senare gäller och att vi verkligen har ett mycket svårt etiskt-moraliskt dilemma.

Om man inte vill se detta dilemma har man inte heller någon förståelse för den andres åsikt och ställningstagande. De som värnar om vårt eget land blir till rasister av dem som förespråkar en generös invandring. De som vill se öppnare gränser blir till ”naiva godhetsknarkare” av dem som förespråkar starka begränsningar. När polariseringen tar fart ser man bara den mörka, negativa sidan av den andres perspektiv. Så skapas klyftor av hat och förakt. 
Det politiska samtalets liturgi har samskapats av media och politiska kommunikatörer. I denna liturgi förefaller det inte finnas utrymme för att uttrycka förståelse för den del av dilemmat som den andre värnar om. Då kan inte heller någon dialog uppstå.
Den politiska retoriken, oavsett kulör, tenderar att problematisera dilemmat. På så sätt kan man hävda att med just vår politik kan vi tillgodose bägge sidor av dilemmat, både äta kakan och ha den kvar. 

”Vi tar vårt ansvar för flyktingarna genom att hjälpa dem där dom är”. Bara de inte kommer hit kunde man tillägga! Är vi då både egoistiska och humanister samtidigt?

Det löser inte dilemmat här och nu med dem som redan flyr över Medelhavet. Det skulle dessutom kräva ett gemensamt ansvarstagande från hela världssamfundet att både få slut på krig, svält och förtryck. Att tro det verkar mer än lovligt naivt.

”Vår invandring är egentligen en god affär på lite sikt och tillför så mycket av ny kultur till vårt samhälle!” 

Vore detta sant skulle vi inte ha några integrationsproblem, men det har vi. Ett dilemma försvinner inte bara för att vi inte vill att det skall finnas.
Som medborgare och väljare vill jag att de svåra dilemman vårt samhälle har att hantera blir tydliggjorda och inte ignorerade.

Lars Marmgren